Elever måste tillåtas sörja


Monicas man drunknade. Catharinas bror blev överkörd av tåget. Det förde dem samman i Randiga huset, som är en organisation som stöttar barn- och ungdomar som förlorat någon närstående. Genom Randiga huset hjälper de skolor att hantera barns sorg när någon närstående dör och hur skolan ska handla om ett barn dör.

Plötsligt kan livet förändras i ett slag. För de allra flesta var det här en alldeles vanlig vinterdag 1991. Men för Catharina Richter som då var 18 var det här dagen när hennes grundtrygghet trasades sönder. Det var natten då hon väcktes av ett samtal från polisen som berättade att hennes bror Figge på hemväg från en fest blivit överkörd av tåget.
Catharina och Figge stod varandra mycket nära. Fortfarande är han ofta i hennes tankar. Det hon gått igenom fick henne att förstå att syskonsorg är något speciellt.
– Syskonsorg har kallts den tysta sorgen. Föräldrar som förlorar ett barn kan få stöd och hjälp men efterlevande syskon glöms ofta bort, säger Catharina Richter.
20140212_Randiga-Huset_6099-kopia
Barn som förlorar en syster eller bror tillåts ofta inte sörja, de trycker undan sin egen sorg för att skona föräldrarna. De försöker vara till så lite besvär som möjligt inför sina förtvivlade föräldrar. Chatarina blev ängslig och försiktigt och tänkte att hennes föräldrar inte skulle uthärda om något hände också henne.
Hon sköt hela tiden sorgen över Figges död framför sig och fyllde istället dagarna med arbete och aktiviteter. Men en dag tog det stopp. Hon kände att den sorg som uppfyllt henne under 20 år måste komma ut. Catharina började skriva en insändare som växte till en hel bok om att sörja ett syskon. När hennes mamma läste boken kunde de äntligen börja tala om Figge och sorgen. Som i många andra familjer så hade man försökt skona varandra genom att inte tala om Figge och det som hänt.
20140212-Randiga-huset_6136-kopia
Genom sitt skrivande om saknaden efter sin bror kom hon till insikt om att hennes erfarenheter skulle kunna hjälpa andra i samma situation. Hon kom i kontakt med Randiga huset och dess grundare Monica Nanni.
Monica Nannis man drunknade när deras dotter var sex år. Polisen frågade om hon hade någon anhörig att vända sig till. Hon ringde till sin syster och därmed åkte poliserna från platsen.
– I mitt chockade tillstånd fick jag hämta min dotter hos grannen och berätta att hennes pappa var död. Polisen har berättat att trots att kunskapsläget numera är mycket bättre skulle samma sak kunna hända i dag.
20140212_Möbelmässa-Randiga-huset_6237-kopia
Med sin samlade erfarenhet av sorg arbetar de i dag på Randiga huset på Gärdet i Stockholm. Här hjälper de sörjande i olika stödgrupper. Utgångspunkten är att sorgen är frisk och normal och tar lång tid att bearbeta. De är ofta ute och hjälper skolorna att klara att möta dessa svåra situationer på ett bättre sätt än när Catharinas bror dog.
– Vi talade aldrig om min brors död i min skola. I fjol så mötte jag en person som gått i min brors parallellklass. I 22 år hade han funderat över vad som hände. Det gick massor av rykten kring vad som hänt, men ingen lärare berättade vad som egentligen hänt. De fick inte möjlighet att gå på min brors begravning. Det här visar hur fel det kan gå. Precis samma sak kan hända i dag, säger Catharina Richter.
Kvällen när Figge blev överkörd var han på en ungdomsgård och var full för första gången. Personalen sa att de skulle ringa så att föräldrarna kunde hämta honom, men hans kompis lovade att hjälpa honom hem. Men kompisen somnade på tåget och Figge blev överkörd på väg från stationen.
– Även den pojken lämnades själv med sina skuldkänslor. Ingen fick reda på fakta. I min egen klass sa lärarna att de skulle ta hänsyn till vad som hänt vid betygssättningen, i övrigt gjordes ingenting.
Catharina minns att hon ville att kompisarna skulle förstå att hon hade det besvärligt samtidigt som hon ville att allt skulle vara som vanligt. Ett tag fanns ett nyhetsvärde i det som hänt.
– Men det jag längtade efter var att få prata om min bror! Vad han tyckte om, vad han brukade göra, inte om olyckan.
I skolan finns det många tillfällen när familjen kommer på tal, man målar släktträd, ritar kort till mor och far. Som lärare gäller det att förstå att även de som har en mamma som har dött har en mamma på mors dag.
– Det mest läkande för den som gjort en förlust är att hjälpa till att skapa en minnesbank. Ju mer vi talar om personen som dött desto starkare blir minnesbanken. Att få prata om minnena är läkande i sig, säger Monica Nanni.
20140212_Randiga-sista
Föräldrar i en krissituation har svårt att se sina barns behov. Läraren eller pedagogen har inte alltid tid att lyssna till barnets alla funderingar, men de kan hjälpa till med att bygga upp ett nätverk som kan stötta eleven.
Det finns olika sätt att sörja. Vissa vill prata, andra vill hellre göra något. Där kanske fritidshemspersonalen har möjlighet att umgås med barnet på en lite annorlunda sätt och i lite andra sammanhang än klassläraren.
Det gäller att skolan är förberedd. Istället för någon dammig pärm som någon annan satt ihop bör varje skolan kortfattat skriva en beredskapsplan hur lärare och pedagoger på skolan bör handla utifrån den personal och de resurser som finns tillgängliga. Ett enkelt dokument där personalen i förväg diskuterat igenom dessa svåra frågeställningar. Skolan ska vara en trygg hamn.
– Få upplever oss som otrygga när vi är i skolorna och talar om det värsta som kan hända. Det beror på att vi att vi är trygga i att vi har kunskapen, är förberedda och förmedlar att vi vet vad vi talar om, säger Catharina Richter.
20140212_Randiga-huset_6536-kopia
De berättar att många skolor är rädda att ta upp ämnet, att det sätter igång processer som de sedan inte kan ta hand om på skolan.
– Därför vänder vi oss ofta i våra förläsningar till pedagogerna. Vi berättar om barns sorg, deras behov och hur man i förskolan och skolan kan göra sig bättre rustad för att ta dessa samtal med barn och elever om det blir aktuellt.
Generellt anser de att öppenhet alltid är att föredra, det drabbade barnet, kamrater och andra ska informeras så fort som möjligt. Det minskar ryktesspridningen. Fantasier och rykten kan snabbt bygga upp historier som inte alls stämmer.
När det gäller ungdomar som tagit sitt liv så är det ibland så att föräldrarna säger att det här är ingenting som de vill att skolan ska tala om. Då gäller det att förklara hur viktigt det är att tala om det som hänt.
– Sorg är något mycket privat i vårt samhälle. Man är rädd att säga fel saker. Barn lämnas ofta ensamma i sina funderingar och utan hjälp i sina försök att försöka förstå vad hänt. Barnen har ofta känt att de inte haft någon att vända sig till med sina frågor, säger Catharina Richter.
När det gäller yngre barn gäller det att vara uppmärksam på deras frågor, lyssna in och ge barnet möjlighet att själv fundera vidare och ställa frågor.
Det gäller att förklara för klassen att det barn som drabbats kan behöva särskilda förhållanden omkring sig: längre tid vid prov, möjlighet att lämna klassrummet utan förklaring och så vidare.
Många får koncentrationsvårigheter och kan behöva sitta enskilt för att klara av att koncentrera sig. Samtidigt vill barn vara som alla andra, de vill inte särbehandlas. Denna balansgång är en svår uppgift. Omgivningen glömmer snabbt, men barn glömmer inte förlusten av ett syskon eller förälder.
– Vi ser ganska ofta barn som förlorat en viktig person i barndomen. Först tio år senare kommer insikten och reaktionen. Ibland uttrycks det i självdestruktivt beteende, ätstörningar eller svårigheter i skolan. Barnet betraktas som ett problembarn, säger Monica Nanni.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *