Gatufoto – Människor runt Slussen

Jag gillar gatufotografi. När jag har fotokurser så brukar jag uppmana mina elever att pröva på genren. Dels tränar det fotografen att möta okända människor, dels tvingas plåtisen lära sig sin utrustning. Det går inte att fundera på var knapparna sitter och vad de har för funktion när bilden ska tas. Ögonblicket är snart över. Det kräver också att  fotografen snabbt kan läsa av bildens komposition och hur ljuset faller.

Vissa tycker att det är lite läskigt. Men jag har aldrig råkat ut för någon allvarligare incident.  Här kommer några bilder på människor kring Slussen i Stockholm.

Elever måste tillåtas sörja


Monicas man drunknade. Catharinas bror blev överkörd av tåget. Det förde dem samman i Randiga huset, som är en organisation som stöttar barn- och ungdomar som förlorat någon närstående. Genom Randiga huset hjälper de skolor att hantera barns sorg när någon närstående dör och hur skolan ska handla om ett barn dör.

Plötsligt kan livet förändras i ett slag. För de allra flesta var det här en alldeles vanlig vinterdag 1991. Men för Catharina Richter som då var 18 var det här dagen när hennes grundtrygghet trasades sönder. Det var natten då hon väcktes av ett samtal från polisen som berättade att hennes bror Figge på hemväg från en fest blivit överkörd av tåget.
Catharina och Figge stod varandra mycket nära. Fortfarande är han ofta i hennes tankar. Det hon gått igenom fick henne att förstå att syskonsorg är något speciellt.
– Syskonsorg har kallts den tysta sorgen. Föräldrar som förlorar ett barn kan få stöd och hjälp men efterlevande syskon glöms ofta bort, säger Catharina Richter.
20140212_Randiga-Huset_6099-kopia
Barn som förlorar en syster eller bror tillåts ofta inte sörja, de trycker undan sin egen sorg för att skona föräldrarna. De försöker vara till så lite besvär som möjligt inför sina förtvivlade föräldrar. Chatarina blev ängslig och försiktigt och tänkte att hennes föräldrar inte skulle uthärda om något hände också henne.
Hon sköt hela tiden sorgen över Figges död framför sig och fyllde istället dagarna med arbete och aktiviteter. Men en dag tog det stopp. Hon kände att den sorg som uppfyllt henne under 20 år måste komma ut. Catharina började skriva en insändare som växte till en hel bok om att sörja ett syskon. När hennes mamma läste boken kunde de äntligen börja tala om Figge och sorgen. Som i många andra familjer så hade man försökt skona varandra genom att inte tala om Figge och det som hänt.
20140212-Randiga-huset_6136-kopia
Genom sitt skrivande om saknaden efter sin bror kom hon till insikt om att hennes erfarenheter skulle kunna hjälpa andra i samma situation. Hon kom i kontakt med Randiga huset och dess grundare Monica Nanni.
Monica Nannis man drunknade när deras dotter var sex år. Polisen frågade om hon hade någon anhörig att vända sig till. Hon ringde till sin syster och därmed åkte poliserna från platsen.
– I mitt chockade tillstånd fick jag hämta min dotter hos grannen och berätta att hennes pappa var död. Polisen har berättat att trots att kunskapsläget numera är mycket bättre skulle samma sak kunna hända i dag.
20140212_Möbelmässa-Randiga-huset_6237-kopia
Med sin samlade erfarenhet av sorg arbetar de i dag på Randiga huset på Gärdet i Stockholm. Här hjälper de sörjande i olika stödgrupper. Utgångspunkten är att sorgen är frisk och normal och tar lång tid att bearbeta. De är ofta ute och hjälper skolorna att klara att möta dessa svåra situationer på ett bättre sätt än när Catharinas bror dog.
– Vi talade aldrig om min brors död i min skola. I fjol så mötte jag en person som gått i min brors parallellklass. I 22 år hade han funderat över vad som hände. Det gick massor av rykten kring vad som hänt, men ingen lärare berättade vad som egentligen hänt. De fick inte möjlighet att gå på min brors begravning. Det här visar hur fel det kan gå. Precis samma sak kan hända i dag, säger Catharina Richter.
Kvällen när Figge blev överkörd var han på en ungdomsgård och var full för första gången. Personalen sa att de skulle ringa så att föräldrarna kunde hämta honom, men hans kompis lovade att hjälpa honom hem. Men kompisen somnade på tåget och Figge blev överkörd på väg från stationen.
– Även den pojken lämnades själv med sina skuldkänslor. Ingen fick reda på fakta. I min egen klass sa lärarna att de skulle ta hänsyn till vad som hänt vid betygssättningen, i övrigt gjordes ingenting.
Catharina minns att hon ville att kompisarna skulle förstå att hon hade det besvärligt samtidigt som hon ville att allt skulle vara som vanligt. Ett tag fanns ett nyhetsvärde i det som hänt.
– Men det jag längtade efter var att få prata om min bror! Vad han tyckte om, vad han brukade göra, inte om olyckan.
I skolan finns det många tillfällen när familjen kommer på tal, man målar släktträd, ritar kort till mor och far. Som lärare gäller det att förstå att även de som har en mamma som har dött har en mamma på mors dag.
– Det mest läkande för den som gjort en förlust är att hjälpa till att skapa en minnesbank. Ju mer vi talar om personen som dött desto starkare blir minnesbanken. Att få prata om minnena är läkande i sig, säger Monica Nanni.
20140212_Randiga-sista
Föräldrar i en krissituation har svårt att se sina barns behov. Läraren eller pedagogen har inte alltid tid att lyssna till barnets alla funderingar, men de kan hjälpa till med att bygga upp ett nätverk som kan stötta eleven.
Det finns olika sätt att sörja. Vissa vill prata, andra vill hellre göra något. Där kanske fritidshemspersonalen har möjlighet att umgås med barnet på en lite annorlunda sätt och i lite andra sammanhang än klassläraren.
Det gäller att skolan är förberedd. Istället för någon dammig pärm som någon annan satt ihop bör varje skolan kortfattat skriva en beredskapsplan hur lärare och pedagoger på skolan bör handla utifrån den personal och de resurser som finns tillgängliga. Ett enkelt dokument där personalen i förväg diskuterat igenom dessa svåra frågeställningar. Skolan ska vara en trygg hamn.
– Få upplever oss som otrygga när vi är i skolorna och talar om det värsta som kan hända. Det beror på att vi att vi är trygga i att vi har kunskapen, är förberedda och förmedlar att vi vet vad vi talar om, säger Catharina Richter.
20140212_Randiga-huset_6536-kopia
De berättar att många skolor är rädda att ta upp ämnet, att det sätter igång processer som de sedan inte kan ta hand om på skolan.
– Därför vänder vi oss ofta i våra förläsningar till pedagogerna. Vi berättar om barns sorg, deras behov och hur man i förskolan och skolan kan göra sig bättre rustad för att ta dessa samtal med barn och elever om det blir aktuellt.
Generellt anser de att öppenhet alltid är att föredra, det drabbade barnet, kamrater och andra ska informeras så fort som möjligt. Det minskar ryktesspridningen. Fantasier och rykten kan snabbt bygga upp historier som inte alls stämmer.
När det gäller ungdomar som tagit sitt liv så är det ibland så att föräldrarna säger att det här är ingenting som de vill att skolan ska tala om. Då gäller det att förklara hur viktigt det är att tala om det som hänt.
– Sorg är något mycket privat i vårt samhälle. Man är rädd att säga fel saker. Barn lämnas ofta ensamma i sina funderingar och utan hjälp i sina försök att försöka förstå vad hänt. Barnen har ofta känt att de inte haft någon att vända sig till med sina frågor, säger Catharina Richter.
När det gäller yngre barn gäller det att vara uppmärksam på deras frågor, lyssna in och ge barnet möjlighet att själv fundera vidare och ställa frågor.
Det gäller att förklara för klassen att det barn som drabbats kan behöva särskilda förhållanden omkring sig: längre tid vid prov, möjlighet att lämna klassrummet utan förklaring och så vidare.
Många får koncentrationsvårigheter och kan behöva sitta enskilt för att klara av att koncentrera sig. Samtidigt vill barn vara som alla andra, de vill inte särbehandlas. Denna balansgång är en svår uppgift. Omgivningen glömmer snabbt, men barn glömmer inte förlusten av ett syskon eller förälder.
– Vi ser ganska ofta barn som förlorat en viktig person i barndomen. Först tio år senare kommer insikten och reaktionen. Ibland uttrycks det i självdestruktivt beteende, ätstörningar eller svårigheter i skolan. Barnet betraktas som ett problembarn, säger Monica Nanni.

Hos Ronny lära sig alla elever läsa

Hos Ronny Karlsson lyckas alla elever lära sig läsa – för vissa tar det bara lite längre tid. Korta, intensiva arbetspass inriktade på avkodning får igång automatiseringen och ger eleverna läsflyt.
På väg till Ronny Karlssons lilla undervisningsrum träffar jag ett par klasslärare på Timsfors skola i Markaryd. De berättar att de i starten var lite tveksamma till metoden. Texterna har ju inget innehåll utan barnen tränar bara automatisering och ordbilder.
Tvekan försvann snabbt när de märkte att eleverna gärna gick iväg och tränade och snabbt gjorde stora framsteg. Med ett bättre läsflyt blev det lättare för eleverna att koncentrera sig på innehåll och läsförståelse i klassrummet.
SP-Ronny-Markaryd_2624-kopia
Inne hos Ronny har morgonens första elev startat de två minuter hjärngympa som inleder varje träningstillfälle. Linnea rabblar alfabetet under tiden hon rör kroppen enligt ett speciellt mönster. Om det påverkar hur hjärnan arbetar är tveksamt, med det skärper koncentrationen och markerar att nu börjar träningen.
Ronny sätter sig mittemot Linnea, slår upp träningshäftet och pekar med sin läspenna på enbokstavslistan som Linnea ska läsa. Linnea följer pennan och läser enskilda bokstäver och övergår snabbt till tvåbokstavslistan som Ronny pekar på.
– Al, is, lå, sy, os, sy… läser Linnea i allt snabbare takt för att sedan övergå till mönstergivning av vokalerna o, a , e, i:
– Sol, so sot, lo, lok, log…
Ronny pekar på vokalerna i orden, vilket hjälper eleverna att fokusera och få med sig hela ordbilden.
Varje övningstillfälle har samma struktur och går från enskilda bokstäver till sammansatta ord för de som kommit längst.
Slutligen är det dags att bygga ord:
– So, sol, sola. Må, mål, måla. Ro, rop…
– Linnea rabblar orden under hög koncentration medan Ronny pekar på ordens vokaler. Genom sitt sätt att peka med pennan så lär han eleverna en god lässtrategi.
En grundbult i metoden är att alltid sluta med några övningar som eleven behärskar ordentligt. Eleven ska varje gång gå därifrån med känslan av framgång och att ha klarat övningarna.
Med oändligt tålamod och massor av beröm och uppmuntran coachar Ronny elev efter elev.
SP-Ronny-Markaryd_2495-kopia
Efter Linnea är det Linns tur. Hon flyttade hit för ett halvår sedan och en lästest visade att hon behövde intensivträning. Linn berättar att hon numera tycker det är roligt att träna. I dag tycker hon till och med att det är roligt att läsa.
– Jag tyckte inte det tidigare. I ettan på min gamla skola sa de: ”Du kan inte läsa en så tjock bok som jag, kan” och så retade de mig, berättar hon.
– Gjorde de det, vad trist! utbrister Ronny.
– Men nu kan jag läsa rätt så tjocka böcker, framhåller Linn.
Hon tycker att det går bra att gå till Ronny och träna två gånger i veckan. Hon tycker inte heller att det är tråkigt, trots att texterna de läser inte har något egentligt innehåll.
– Man får ju klistermärken efteråt, framhåller Linn.
Ronny delar ut klistermärken varannan gång och i dag är det dags för ett nytt märke.
– Vi har tränat i sju veckor. När jag testade dig förra veckan så hade du ökat från att läsa 29 ord per minut till 37 ord per minut. Det är en stor förbättring under en så kort tid.
SP-Ronny-Markaryd_2492-kopia
Strax efter Linn lämnat rummet knackar Liam på. Ronny berättar för honom att testen som de gjorde senast de träffades visar att han nu kommit i fatt med läsningen. Han visar Liam hur utvecklingskurvan stigit sedan de började träna.
– Du har varit hos mig fyra veckor nu och jag tror att vi har tränat sju gånger. Här får du ditt diplom, här står det: ”Grattis till framgången med din läshastighet!” Jag bedömer att du är färdig här hos mig, säger Ronny och lägger till:
– Men nu återstår en mycket viktig sak. Vad måste man göra för att läsningen ska fungera jättebra? Vad måste du själv göra? undrar Ronny
Liam skruvar på sig, men kommer till slut på svaret:
– Menar du läsa böcker?
– Precis – det är ju jätteviktigt! Och så får man uppleva massor av roliga och spännande saker när man träffar alla människor i böckerna. Det är ju det som är målet – att du ska läsa mycket själv.
Nästa elev som anländer har stora bekymmer med sin läsning. Hon har snart gått i skolan i ett år och Ronny har nyligen börjat träna med henne. Han bedömer att det här är en elev som kommer att kräva träning under relativt lång tid.
SP-Ronny-Markaryd_2524-kopia
– Jag fångar upp de första eleverna i årskurs ett mellan sportlovet och påsklovet. De som inte klarar att läsa 25 ord i minuten försöker jag få igång i lite träning redan under vårterminen.
I genomsnitt får de elever som kommer till Ronny 17 träningstillfällen gånger 20 minuter under åtta veckor.
– Liam som var här för en stund sedan behövde sju gånger för att knäcka mönstret. Kanske var det den lilla knuff han behövde för att komma vidare. Den elev som jag tränat längst har fått närmare hundra träningstillfällen under två år. Men han klarade det nationella provet!
Under de år Ronny arbetat med denna och likartade lästräningsmaterial så har han tränar 180 elever.
– Alla dessa elever har kommit igång med läsning. Jag är inte främmande för att det kan komma en dag när jag får prova någon annan metod.
Han menar att en av de stora fördelarna med det här sättet att arbeta är att man även upptäcker gråzonsbarnen. De som ofta inte gör så mycket väsen av sig och slinker igenom för att deras problem med läsningen inte är uppenbara.
– Mina tester visar att drygt 30 procent av barnen behöver någon form av träning. Det är samma andel som får specialpedagogiskt stöd i Finland under grundskoletiden. I Sverige får bara drygt tio procent extra stöd.
En fördel är att hans lästest är enkelt och går snabbt att genomföra. Eleverna ska läsa orden i testen så snabbt och så rätt de kan under en minut. Varje felläsning innebär ett poängs avdrag. Alla elever testas var tolfte vecka.
Ronny Karlsson är ingen motståndare till datorprogram som ett stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter. Men han tycker att skolan under en period glömt bort den viktiga en-till-en träningen.
Under några år använde han ett lästräningsmaterial som kallas Rydaholmsmetoden. Numera arbetar han med ett likartat material – Bravkod – som tagits fram av Bodil Jönsson, som arbetat många år som lågstadielärare.
Ronny-Markaryd_2846-kopia
Materialet har stigande svårighetsgrad, den startar med enbokstavslista, fortsätter med stavelser, högfrekventa ord och därefter mönstergivning av olika vokaler och sammansatta ord.
– När elever så småningom ser mönster och förstår hur de ska använda dem så blir det så fantastiskt lyckliga!
Det räcker alltså inte att eleverna knäckt alfabetiska koden. Vissa elever gör det, men stannar sedan upp i sin läsutveckling.
– Eleven måste uppnå ortografisk-morfemisk läsning för att få flyt i läsningen. Lyckas vi få till flytet i åldersadekvata texter så ökar läsförståelsen bara genom den insatsen med hela 40 procent, framhåller Ronny.
Tillsammans med Martin Ingvar som är hjärnforskare och professor vid Karolinska i Stockholm genomförde Ronny för några år sedan en vetenskaplig studie av effekterna av arbetsmetoden. Den visade på goda resultat för eleverna som tränades. Ronny har fortsatt att samla material även efter att studien är avslutad och kan se att effekterna finns kvar även efter flera år.
– De jag tränade i studien ökade i genomsnitt från att läsa 47 ord i minuten till 74. De som fick traditionell specialundervisning ökade från 43 till 57 ord i minuten.
Ronny-Markaryd_2839-kopia
Alla elever han tränat i Timsfors under de senaste tre åren klarade det nationella proven i årskurs 3 i våras. Några elever som hade stora problem med att läsa när de kom till Ronny fick 36 poäng på läsförståelsedelen, vilket är maxpoängen i nationella provet i svenska. Genomsnittspoängen för treorna i Markaryd i våras var drygt 35 poäng.
– Även alla elever i årskurs 6 kommer att få godkända resultat i svenska. För första gång i Markaryds historia så hade vi i våras 100 procents måluppfyllelse i svenska i årskurs 9. Det är ganska häftigt att man varit med och lagt dit en pusselbit, säger Ronny.
Ronny hade kanske inte stått ut med denna ganska enahanda träning om han inte sett så stora framgångar.
– Jag drivs av viljan att alla elever ska nå en sådan nivå på sin läsning att de klarar sig i dagens informationssamhälle och att de känner att de är inkluderade i sina klasser. Det är en demokratisk rättighet att lära sig läsa i skolan.
Text och foto: Hasse Hedström
SP-Ronny-Markaryd_2612-kopia

Ny bok om barn som oroar

Det är inte ovanligt med barn som bits, slåss eller har svårt med det sociala samspelet. Förskolepedagoger möter ofta barn som de inte riktigt vet hur de ska bemöta. Samtidigt finns det förskolor och forskning som visar på strategier och metoder som faktiskt fungerar. Det här har jag försökt beskriva i reportageboken: Barn som oroar.
Barn som oroar Bild
Gnäll, tjat och skuldbeläggande tillsägelser hjälper sällan. Ändå är det så lätt att falla in i ett sådant beteende.
Tjatkulturen förstärker omedvetet de beteenden som är ”icke önskvärda” och smittar av sig, både på pedagoger och barn.
Det är även en myt att vi lär av våra misstag. 
Vuxna kan göra det, men forskning visar att barn lär sig av det de lyckas med.
En framgångsrik metod tar fasta på sådant som faktiskt fungerar och bygga vidare på det. Sådan lösningsinriktad pedagogik i olika former är det genomgående temat i Barn som oroar.
 Det handlar inte om att ignorera olämpliga beteenden, utan om att ge barnet verktyg att hantera situationen. Barn uppför sig inte illa för att de är elaka eller ouppfostrade. De vet att det är fel att bitas eller slåss, men klarar inte av att göra rätt i alla lägen.

Boken kom ut för någon vecka sedan på Lärarförlaget: http://www.lararforbundetsforlag.se

Y-stolen – populärare än någonsin

Y-stolen har varit i produktion i över 60 år. Den verkar bara bli populärare för varje år. Hans J. Wegner designade modellen 1949, som en av sina allra första stolar för Carl Hansen & Søn.

Y-stolen producerad av Carl Hansen

Y-stolen producerad av Carl Hansen


I möbelföretagets monter på årets möbelmässa står Benny Hammer och snör de klassiska sitsarna. I 18 år i har han hantverksmässigt snört ihop de karaktäristiska sitsarna på Y-stolen i företagets danska möbelfabrik. Företaget utsågs av danska LO till årets arbetsplats i fjol.
– Jag trivs bra och klarar av att göra nio till tio stolar per dag, berättar Benny Hammer som har en Y-stol tatuerad på underarmen.

Benny Hammer har flätat sitsar till Y-stolen i 18 år.


– Jag trivs bra och klarar av att göra nio till tio stolar per dag, berättar Benny Hammer som har en Y-stol tatuerad på underarmen.
Trots att personalen trivs har det har varit ganska svårt att hitta folk till att snöra stolarna. Det är ett hantverk som inte går att ersätta med maskiner. Men det är trots allt ett ganska enahanda arbete. Företaget har också begränsat antalet stolar som varje arbetare får göra per dag, för att undvika förslitningsskador. För att klara produktionen i den egna fabriken i Danmark har företagsledningen därför bjudit in och lärt upp arbetskraft från Asien. Alternativet hade varit att istället förlägga produktion i Asien. Men Carl Hansen och søn tycker att det är viktigt att produktionen sker på hemmaplan. Omkring 30 procent av arbetskraften har i dag en asiatisk bakgrund.
Benny Hammer har en Y-stol tatuerad på armen.

Benny Hammer har en Y-stol tatuerad på armen.


Benny Hammer berättar att det gäller att hela tiden hålla en hård och statisk spänning i snöret under arbetet. Han har en klämma så att han kan nypa fast snöret så att inte spänningen släpper då han ska byta tag.
Sedan produktionen startade 1950 har Y-stolen gjorts med samma 14 delar i 100 separata steg. Snörningen är slutsteget.
Sitsen i vaxat papperssnöre är otroligt stark och har en livslängd på cirka 50 år. Sammanlagt går det åt omkring 400 meter papperssnöre i varje stol. Snöret finns naturfärgat, samt i svart och vitt.

Möbelmässan – dova färger och läder

Årets möbelmässa, eller Stockholm Furniture och Light Fair som den officiellt heter, dominerades av mycket trä, dova färger, skinn och uppdaterade klassiker.
Förra årets färgexplosion var nu försvunnen. I år syns främst möbler i naturtoner, i dovt och grått. En hel del pastell finns, men inte på möbler utan främst i accessoarer.
Många utställare visar också upp soffor. Gärna bulliga och ibland med ytterligare inbyggda funktioner, som förvaring eller avställningsytor – gärna med ett 50-talsstuk.
– Råa trä och läderytor är mycket populära här på mässan. Jag ser mycket blekrosa, nästan puderrosa möbeltyger, säger Lena Jonsson, som driver Kroknålens tapetserarverkstad i Umeå.
På möbelmässan är Greenhouse, som är utställningen för nykläckta formgivare och hantverks- och designskolor, som vanligt det roligaste inslaget, eftersom studenterna slipper fundera över stapelbarhet och om de kan säljas. Här visade bland annat tapetserarstudenter från Malmsten, Kramfors och Tibro upp vad de arbetat fram på sina skolor
– Råa läderytor är mycket populära här på mässan och även råa träytor. Det finns väldigt mycket blekrosa, nästan puderrosa när man går runt och tittar på möbeltyger och nya möbler, säger Lena Jonsson, som driver Kroknålens tapetserarverkstad i Umeå.
– Jag hade en bra känsla för Mega soffan redan från de första skisserna i mitt block, säger Chris Martin.
MEGA – Årets möbel 2014
– Jag hade en bra känsla för Mega-soffan redan från de första skisserna i mitt block. Det visade sig bli en riktigt bra produkt och det gläder mig att andra känner detsamma, säger Chris Martin som ritade Mega, som utsågs till årets möbel i samband med möbelmässan.

Dubbelmoral bland skolbolagsdirektörer

De två ägarna till Labanskolan är efter att ha drivit en skattefinansierad särskola ekonomiskt oberoende och mångmiljonärer. Är det något fel med det? Många tycker det. Det är en fråga som splittrar socialdemokratin och det finns en kritik mot denna generositet med skattepengar även bland många borgerliga väljare. De flesta skolforskare och de som satt sig in i frågan häpnar över att Sverige infört ett skolsystem som ökat segregationen och försämrat elevernas kunskaper och där de enda riktigt klara vinnarna är ägarna till de nystartade skolföretagen.
Efter att ha skrivit massor av reportage om skolor och ekonomi i många år förundras jag över den dubbelmoral som många ägare till skattefinansierade skolor har. Bland företag som arbetar på den riktiga marknaden finns en genuin stolthet när företaget går bra, när vinsterna stiger. De framhåller den goda vinsten och den höga vinstmarginalen. Det gör inte skolbolagsdirektörer.
Det var nu ganska många år sedan jag gjorde den första stora genomgången för Lärarnas tidning av skolbolagens ekonomi. Då var företagen ganska nystartade. Många gick redan från starten mycket bra och gjorde goda resultat. Men när jag intervjuade de mest vinstrika skolorna så var det ingen ägare som med stolthet framhöll vinsten. Oftast ”råkade” vinsten bara bli så hög eller så samlade man i ladorna för sämre tider. Man byggde upp reserver i företaget för sämre tider eller oförutsedda händelser.
I dag har många av dessa skolföretag haft en rad år av goda och stabila vinster. Men fortfarande hör man inga skolbolagsdirektörer som går ut och proklamerar att en av drivkrafterna till deras företag är att de ska tjäna pengar. I Lärarnas tidning har jag nyligen granskat den lilla särskolan Labanskolan i Uppsala med 14 elever. När jag ber ägaren om bakgrunden till företagets vinstmarginal på 40 procent, att företaget sedan starten haft vinster på 26 miljoner och delat ut 10 miljoner till de två ägarna säger hon:
– Jag har inte startat skolan för vinsternas skull. Det har bara blivit så.
Tänk dig att någon annan företagsledare sagt så. Och fundera på motsatsen – skulle företaget lika gärna kunnat gå med stora förluster i tio år. Nej, naturligtvis inte. De två ägarna har förutom uttagen vinst från bolaget tagit ut löner och pensionsavsättningar på omkring 100 000 i månaden år efter år. Det har naturligtvis skett planerat och fullt medvetet. Ägarna kunde ha valt att anställa fler lärare eller till exempel prioritera lärarnas villkor. Det har ägarna inte gjort, de har prioriterat sin egen privatekonomi. Det bör man stå för om man tycker att det nuvarande systemet är rättvist och bra. Men någonstans skaver det även hos de som ”råkar” få höga vinster i sin verksamhet. Kanske känner de att de inte riktigt gjort sig förtjänta av sina höga vinster, att en del av dessa hade kunnat användas på bättre sätt i skolverksamheten.
Den expert på företagsvärdering som jag intervjuade i reportaget från Labanskolan ansåg att Labanskolan trots sina stora vinstuttag under åren i dagsläget skulle kunna säljas för 20-25 miljoner kronor. Den skulle räcka till att anställa omkring 80 lärare under ett år. Undrar om inte det vore en bättre investering än att sätta in dessa pengar på en redan rik skolbolagsägares bankkonto.LT Labanskolan Uppsala_2530 kopia